Textraden i rubriken är hämtad från min favoritlåt inom bluesen, Born Under A Bad Sign. Blues är något jag har börjat uppskatta mer och mer. Det har blivit en av mina favoritgenrer. Detta kan jag nog tacka power-trion Cream för. Det var låten Crossroads som fick mig intresserad av supergruppen från england. Solopartierna i den låten får en verkligen att tappa hakan. En grupp som bestod av, som en av medlemmarna själv sa i 7 ages of rock, the cream of the cream. De var helt enkelt bland de bästa på sina instrument. Men nu ska inte det här vara en hyllningstext till Cream, utan till bluesen själv. Det var iaf Cream som fick mig intresserad av mer blues pga deras covers på låtar som Born Under A Bad Sign och Rollin’ and Tumblin. Creams version av rollin är fortfarande den bästa jag har hört, ledsen Mattis men det är sant 
Jag är ju ingen skribent, så därför ska jag hoppa direkt till några sköna bluestips.
Booker T. & The MG’s - Green Onions: Var väl kärlek direkt jag hörde den här låten, som på senare dagar kan höras i dressmanreklamen.
BB King - The Thrill Is Gone: I det här klippet med Clapton och Phil Collins.
John Lee Hooker - Boogie Chillen: Här i en version från Rolling Stones bootlegen Atlantic 89, med Stones och Clapton. Finns öven en bra version som heter Boogie Chillen’ #2, in spelad tillsammans med Canned Heat.
Fleetwood Mac - Black Magic Woman: De flesta känner nog till den senare delen av bandet som består av “mjukrock”, inget dåligt med det. Men i början spelade de blues-rock ledda av gitarristen Peter Green.
Stevie Ray Vaughan and Double Trouble - Texas Flood: Helt klart en av mina favoritgitarrister. Teknisk skicklig men spelar med stor känsla.
Det var allt för den här gången. Ska försöka att skriva oftare.
En artist jag upptäckt alldeles för sent är Roky Erickson. Han var med i gruppen 13th Floor Elevators, största hiten var låten You’re Gonna Miss Me, och hann med att spela in tre studioalbum innan Roky 1969 åkte dit för innehav av marijuana. Istället för fängelse förklarade han sig själv galen och fick åka in på “dårhuset”. Roky kom ut 1972 påverkad av elchoker och psykofarmaka. Erickson startade senare en solokarriär med diverse kompband. 2005 blev hans bror förmyndare vilket ledde till att medicin kunde användas som i sin tur ledde till att Roky började må bättre, samt att karriären tagit fart igen. Mer om detta kan man få reda på i dokumentären You’re Gonna Miss Me. Bra album att starta med är Evil One eller samlingen I have always been here before. Men det ska påpekas att Roky inte har släppt så många album.
Om man gillar musik som är “laid back” borde J.J. Cale falla i smaken. Han är nog kanske mest känd för låtarna Cocaine, Call Me The Breeze och After Midnight, tack vare andra artister och gruppers versioner av de. Soundet på gitarren kan jämföras med Mark Knopfler. Knopfler har t.o.m sagt att Cales sound har varit en influens på spelstilen. Jag anser att liksom Rocky Erickson är J.J. en kult-artist, med det menar jag en som är jävligt bra men aldrig riktigt slagit igenom. Om jag skulle välja ett album att börja med ligger Troubadour bra till, men ett greatest hits vore väl kanske det bästa
Tänkte tipsa om ett amerikanskt band som heter Love. Gillar man 60-tals musik som the Byrds och the Doors bör man kolla upp detta band. Det tredje albumet Forever Changes räknas som gruppens storverk av de flesta, och man kan inte annat än hålla med om att det är “en jävligt bra platta”. Om jag får citera Johan Rheborg i filmen Ben & Gunnar. De 3 första albumen rekommenderas att börja med.
Sitter här och lyssnar på det fenonmenala bandet Rush med låten The Main Monkey Business, från nya Liveskivan och kom på att jag skulle tipsa om tvp instrumentala favoriter. Rush har ju många riktigt bra låtar utan sång som är värda att kolla upp. La Villa Strangiato från skivan Hemispheres är nog min favorit, men som sagt det finns mycket gott i Rush låtlista.
Becks Bolero, en låt som har en “elit”-uppsättning med Ketih Moon på trummor, John Paul Jones på bas, Jimmy Page och Jeff Beck på gitarr samt Nicky Hopkins på piano. Man skulle kunna säga att det här var fröet till trädet som senare skulle bli Led Zeppelin. Eftersom Page ville skapa en supergrupp med bland annat Moon och Beck. Men vi vet ju alla hur det slutade.
När det pratas om vilket som är det mest inflytelserika albumet inom genren progressiv rock, är chansen stor att albumet In The Court of the Crimson King från 1969 dyker upp. Om det stämmer må vara, men King Crimson är ett alldeles underbart band. En får tacke det kanadensiska bandet April Wine för deras cover på 21st Century Schizoid Man, som gjorde att jag fick upp öronen. Kanske bandets mest kända låt, och vilken låt sedan. Annat värt att notera från debutskivan är att The Court of the Crimson King finns med i filmen Children Of Men.
De flesta skivorna är värda att lyssna på. Men om jag får välja tre andra förutom debuten blir det Larks’ Tongues in Aspic, Starless and Bible Black (The Great Deceiver är ju en så oerhört skön låt) och den tunga Red. Spring nu till närmaste skivaffär och köp alla skivor!
Nu bör alla blöjnissar som bara gillar mjuka godisar sluta läsa!
Altanta-kvartetten Mastodon är ett relativt nytt band som jag hoppas ska föra facklan vidare, musikmässigt, när band som Iron Maiden lägger av. Men jag tror aldrig de kommer att bli lika stora eftersom de spelar lite mer komplex musik. Och jag vet att de flesta är för lata när det gäller att lyssna på sådan musik, även om det ju inte är så konstig musik jämfört med tex Kapten Biff, men det är en annan historia. Låten jag tipsar om är från den andra av tre skivor (Leviathan), en ny ryktas komma snart för övrigt.
Machine Head är en grupp jag upptäckt på sistone genom deras nya skiva Blackening. Now I Lay Thee Down är en härlig dänga som alla borde höra från detta album.
Dave Mustaine, känd Som grinpelle i Metallica dokumentären Some Kind Of A Monster samt han som blev kickad ur Metallica, är ett geni! Att de kickade honom betydde att vi fick två riktigt bra band. Fler personer som gillar Metallica borde få upp öronen för Megadeth. (Nu ska jag passa på att dra många över en kam) Men de flesta “fansen” Metallica har är väl fjortisar som hörde St Anger och tyckte det var det hårdaste de hört :P. När cliff Burton Dog blev många väldigt ledsna och Metallica gjorde låten to Live is to Die till Burtons ära. Men Mr Mustaine skrev en bättre hyllningslåt med namnet In My Darkest Hour, det är fakta! Läs och gråt alla Metallica-fans 
Såg nyss filmen Clerks 2, mycket rolig film, som innehöll dansken King Diamond. Det fick mig att tänka på gruppen Mercyful Fate, som Kingen var med i. en kriminellt underskattad grupp som man inte hör mycket om. Hursomhelst är en av mina favoritlåtar inom genren metal A Dangerous Meeting. Folk som gillar Maiden och Priest borde uppskatta denna låt.
På tal om Priest så passar det ju bra att en av de mest inflytelserika grupperna inom metal får avrunda. Under 70-talet dominerade Priest stort med skivor som Stained Class och Sad Wings Of Destiny. Men låten jag väljer blir från albumet Sin After Sin, den episka Sinner i live-format.
När alla tror det är slut, tar jag till ett av de äldsta knepen i musikvärlden, extranummer. Men det blir bara ett och det av mästaren Zappa med the Mothers, låten Hungry Freaks, Daddy, från debuten Freak Out.
Morsning korsning barnförlossning
Hej alla monsterdiggare, nu kommer några karameller att suga på.
Alla som älskar Bluesrock borde lyssna på Robin Trowers fantastiska skiva Bridge Of Sighs. Att inte upptäcka den tidigare är något jag skäms över mycket. Titelspåret är en av mina favoritlåtar. Man skulle kunna säga att låten är på tapeten nu senare dagar genom att det magnifika bandet Opeth har gjort en cover på låten.
Nästa karamell är en cover på låten Hey Jude av Beatles. Framförd av Wilson Pickett, med en av de mest legendariska gitarristerna på gitarr och nej jag pratar inte om slowhand, det är Duane Allman som spelar i denna låt. Som var med i det superba bandet Allman Brothers, men dog tyvärr för tidigt.
Karamell nummer tre är något man kan suga länge på, gjord av en legend som tyvärr fått för lite uppmärksamhet. Frank Zappa var en mästare på gitarren och skriva bra låtar. Watermelon in Easter Hay från rock-operan Joe’s Garage visar vilken mästerlig gitarrspelare Zappa var. Och kom ihåg, Zappa är inte död han luktar bara konstigt
Den två sista gottebitarna är jazzklassikerna Take Five av Dave Brubeck Quartet och St. Thomas av Sonny Rollins.
Håll tillgodo det kommer mer sötsaker senare.
